Samspelet mellan kropp och själ

Att kropp och själ hör ihop och är beroende av varandras är lika naturligt idag som att en smäll på käften gör förbaskat ont. Det kanske inte är världens bästa liknelse men även om den haltar i sin jämförelse är den lätt att ta till sig.

Men när vi frågor oss hur det kan komma sig eller varför de hör ihop blir det genast svårare att greppa och svara på. Och om frågan ställs ifall den ena kan klara sig, kan överleva, utan den andra blir svaren lika varierande som tron hos dem som svarar på frågorna. Kroppen och själens känsliga spel är något vi vet ganska lite om vilket också gäller ifall själen kan leva vidare utan sin kropp och om en kropp kan vara levande utan en själ.

I mitt liv har min själ alltid tagit sin plats, den har gjort sig hörd eller påkallat uppmärksamhet på en mängd olika sätt, ibland mindre trevliga sådana som har både varit pinsamma och överväldigande och ibland mycket trevliga. Inte minst för andra i min närhet. Min själ har alltid känts stor och sann, flexibel och känslig, att mitt själsliga liv har fungerat annorlunda än många i min närhet kanske har att göra med att min kropp har fått kämpat hårt mot sjukdom och ett destruktivt jag som i ungdomens tid jobbade hårt på att skita ner själens renhet. Men genom åren har min kropp blivit allt sjukare, stelare och gjort alltmer ont och därför kompenserar själen upp det hela för att ge mig en någorlunda chans till att finna balans i mitt liv?

Om jag mår dåligt fysiskt dröjer det bara någon dag eller två innan min själ börjar påkalla uppmärksamhet att något är fel. Om jag mår psykiskt dåligt dröjer det ungefär lika länge innan kroppen reagerar och jag blir sämre. Det är märkligt hur mycket mer tydligt samspelet mellan kroppen och själen, eller hur mycket mer beroende de är av varandra, ju äldre jag har blivit.

Det har fått mig att fundera väldigt mycket. Det har fått mig att omvärdera en heldel saker här i livet. Att bland annat mer aktivt ta ansvar över något så självklart som att ta hand om både sin kropp och själ. Det är inte lika lätt som det låter med alla dagens "måsten" i vårt samhälle. Det kan vara en riktig svår utmaning, faktiskt. Jag kan inte heller låta bli att undra om det är så med alla som har levt lika länge som jag, det vill säga  om alla med åren reagerar och reflekterar likadant som jag vad gäller samspelet mellan kropp och själ?

Det finns saker som jag har gjort tidigare i mitt liv som jag fortfarande, och sedan en tid tillbaka, ser som omöjligt att förlåta mig själv för, förnuftsmässigt eller subjektivt, medan min själ verkar ha kommit mycket längre i den helande processen i att förlåta det som varit och verka mer fokuserad av nuets handlingar och att de är av godo. Det här är något som jag har väldigt svårt med att acceptera som människa och den person jag är, även om jag känner hur jag har och fortfarande håller på att förändras. Det är betydligt lättare, jag har betydligt lättare, att förlåta andra än mig själv. Hur kan det komma sig? Tål att tänka på!

Ta nu hand om er!
Nalle