Tack, och förlåt för allt!

Det här inlägget handlar säkert om flera saker än de jag nämner nedan. Jag känner flertalet hjärn- och själskrynklare som skulle påstå det och det kan ligga något i ett sådant påstående? Vad vet jag? Jag är ju bara en man med ett dunkelt förflutet och trasig kropp. Så de har säkert rätt. Men från min inskränkta horisont, där hjärtats språk är kärlek och själen står för ärlighet och vänskap för något vackert, skriver jag först och främst dessa rader för att berätta om en genuin gåva vi alla har inom oss, men av olika anledningar inte alltid kan, vill eller vågar visa eller använda oss utav. Det är ett risktagande att våga känna. Känslor kan plötsligt vilja något helt annat än vad dina tankars förnuft vill. 

Gåvan jag talar om är, vad jag har märkt, på olika sätt multilateral eller flersidig, och handlar om människans frihet att välja göra gott. Vi har alla den möjligheten. Att se, höra och känna en annan människas behov om det så är av skratt, glädje, kärlek eller av själens plåster är en vacker gåva i sig, men att samtidigt våga göra gott och ge utan någon som helst baktanke eller vinning är tårar av glädje på din Guds kind.

Det är inte alltid lätt att välja den väg vår själ anser vara nödvändig, eller dit våra känslor vill ta oss, min erfarenhet säger mig att så länge du är ärlig mot dig själv och ger av hjärtats gåvor leder själen dig alltid till ett rikare liv med äkta kärlek och glädje oavsett om det är som singel, mellan partner, vänner eller familj. Den renaste gåva vi har är att ge och att våga ta emot kärlek i sin ärlighet när den ges utan krav. Det handlar inte alls om vad som är bäst eller att hitta den enklaste av vägar, även om det kan vara hur enkelt som helst bara man vågar, det handlar inte heller om att finna den minst smärtsamma bland vägar. Det handlar om att vara sann mot sig själv utan att bli egoistisk. Det handlar om att våga ge, ta emot, känna och förstå värdet av livets puls och dess äkta sanning. Kärleken.

Jag hade tur. Jag träffade dig. Du gav så mycket av det jag behövde. För det är jag evigt tacksam. Där många glada tårar har fuktat min kind och blandats med de vackraste ord jag känner till om hopp för att bringa dig glädje och ljus framtid, för en vän utan koll på hur mycket du klarade av att ge. Du hade bara behövt säga "jag kan ej jobba kvar" då hade allt varit bra. Då hade jag givit dig allt jag kunnat. Tagit bort min vänskap som fick dig sorgsen och smärtade dig. Istället skrämde jag dig med min historia och eventuella korta framtid. Jag fick dig att springa din väg. Det är okej, jag förstår. Jag är van, det är inte du. Känslor skrämde och förnuftets tankar vann sitt pris. Det är som det ska. Du valde rätt - jag gav dig sorg, när jag ville ge dig glädje och kunskap. Ingen väg är lätt. Du valde rätt. Jag hade ett liv innan dig. Jag ska bara hitta tillbaka dit.

Farväl och tack för allt.
Nalle

Dags för förändringar

Nu har året 2011 snart blivit två veckor gammal och jag vet av erfarenhet att vi är många som inte reflekterar över våra liv och tiden förrän vi förundras över faktum hur fort den passerar. Tyvärr är jag fortfarande själv mästare på detta, att förundras över vart tiden tog vägen, och jag gissar att jag ej är ensam att känna igen fraser som, "vart tog tiden vägen" eller "oj, vad tiden går fort". 

Jag försöker bättra mig och ta vara på och värna om nuet lite mer. Men det är inte alltid så lätt. Speciellt när olika sorters rädslor står på tur och väntar. Ibland lurar de runt osynliga hörn och skrämmer mig tillbaka till forna dagar då känslor var en bristvara och självföraktet ofta och gärna hälsade på med nya gåvor som gjorde illa själ och hjärta.

Anledningen till att jag nämner det här är för att jag har börja titta på livet och se över hur min tid och hur nuet i vardagen ser ut. Plötsligt känner jag hur ensamheten smyger sig på och sveper sig runt mig som en blöt kall filt. Det här är inte lätt. Jag har lovat att dela med mig av min själs tankar och känslor på denna blogg vilket innebär att jag måste vara sann mot mig själv. Något jag vill vara för min skull men också för er skull. Därför skulle jag ljuga om jag skrev annat än att jag sedan en tid tillbaka känner mig mycket ensam och att saknaden efter en kvinnas värme är stor och får mig att minnas en tid då osäkerheten härskade i förklädnader av självsäkerhet. Och ungdomlig dumhet. Även om jag är rädd för att mitt liv ska fortsätta så här, i ensamhet och saknad, vet jag tackvare erfarenhet att jag redan har börja göra något åt saken i och med detta jag precis har skrivit och berättat.

Jag värdesätter ensamheten och den medföljande friheten högt. Men bara när den är frivillig. Så efter att ha reflekterat över livet och den flyende tiden har jag insett att ensamheten har tagit över alldeles för mycket och att det är hög tid för en förändring. Därför kommer jag se till att skriva ett nytt kapitel i mitt liv där år 2011 kommer vara fullt av kärlek, värme och ömhet och nya vänner. Ni har precis fått bevittnat mina första steg i detta nya kapitel.

Ta hand om er!
Nalle

Ni är alla fantastiska!

Ibland när vi minst anar händer det något vi inte är förberedda på. Det kan vara något positivt eller negativt. Eller det kanske inte ens går att förklara med ord vad som hände, hur eller varför. Ibland kan det handla om en känsla, en tanke, en beröring eller något större såsom att en person kliver in i ens liv och allt känns precis som det ska och som att hon eller han alltid har funnits där. Sedan efter ett tag, några dagar, månader eller år, går våra vägar åt skilda håll och man kanske aldrig mer träffas. I alla fall inte ännu.

Jag har ganska många sådana historier, eller händelser, i mitt liv där en helt främmande person har utan till synes någon anledning klivit fram och visat sitt sanna jag. Jag har haft turen att träffa på flera dessa underbara personer som har haft en avgörande betydelse för mitt välbefinnande och fortsatta liv. Det är med stor ödmjukhet och kärlek jag har umgåtts och tagit emot det som dessa fantastiska personers gett mig. Ärliga och kärleksfulla gåvor där de har öppnat sin själ inför mig och bara givit av all sin kärlek och energi utan att kräva någonting tillbaka. De gav bara för att jag behövde det, de gav av sig själva bara för att jag var i en hemsk situation och hade det fruktansvärt både fysiskt och psykiskt. De gav som om det var självklart att jag var värd deras kärlek och uppoffring. Sådana personer gör mig ödmjuk och het. Jag känner sådan vördnad och respekt för dessa pärlor.

Denna korta text, eller kärleksförklaring, är ett erkännande till alla er som känner igen er eller som känner sig träffade, att utan er hade jag inte klarat av livets hårda skola. Jag hade inte varit den jag är idag. Ni öppnade mina ögon, min själ och hjärta och gjorde mig mottaglig för livets vackra kärlek, den fysiska eller i vilken form den än nu kommer i. Jag älskar er innerligt och önskar er all kärlek. Kosmisk och mänsklig.

Ni är alla fantastiska!
Nalle