Vinterns promenader är här!

Solen värmer inte men den lyckas ändå att höja mitt humör när jag gör ett tappert försök med att ta en promenad en vintrig dag som denna. Vi kallar den för Nyårsafton. Snön knarrar precis som det ska, ej under mina fötter utan under mina däck. Det är kallt och vädret biter nos och kind.

Vinterns promenader är svåra om man använder rullstol. Men även en stilla sittande promenad ute med slutna ögon bjuder lika generöst på känslan av friskhet. En årstid vars promenader enkelt kan låta känslan av friskhet blåsa bort trubbel och oroande tankar - om vi tillåter. Underbarare än så blir det när vi låter längtan efter varm choklad och värme ta oss hem igen.

Promenader som denna där snön knarrar under mina däck och det vita täcket klär skog och buskar vackert som vykort, får mig att må bra. Om än alldeles för kort så värdesätter jag dessa underbara vintriga promenader.

Gott Nytt År på er!

Kram/Nalle

Samspelet mellan kropp och själ

Att kropp och själ hör ihop och är beroende av varandras är lika naturligt idag som att en smäll på käften gör förbaskat ont. Det kanske inte är världens bästa liknelse men även om den haltar i sin jämförelse är den lätt att ta till sig.

Men när vi frågor oss hur det kan komma sig eller varför de hör ihop blir det genast svårare att greppa och svara på. Och om frågan ställs ifall den ena kan klara sig, kan överleva, utan den andra blir svaren lika varierande som tron hos dem som svarar på frågorna. Kroppen och själens känsliga spel är något vi vet ganska lite om vilket också gäller ifall själen kan leva vidare utan sin kropp och om en kropp kan vara levande utan en själ.

I mitt liv har min själ alltid tagit sin plats, den har gjort sig hörd eller påkallat uppmärksamhet på en mängd olika sätt, ibland mindre trevliga sådana som har både varit pinsamma och överväldigande och ibland mycket trevliga. Inte minst för andra i min närhet. Min själ har alltid känts stor och sann, flexibel och känslig, att mitt själsliga liv har fungerat annorlunda än många i min närhet kanske har att göra med att min kropp har fått kämpat hårt mot sjukdom och ett destruktivt jag som i ungdomens tid jobbade hårt på att skita ner själens renhet. Men genom åren har min kropp blivit allt sjukare, stelare och gjort alltmer ont och därför kompenserar själen upp det hela för att ge mig en någorlunda chans till att finna balans i mitt liv?

Om jag mår dåligt fysiskt dröjer det bara någon dag eller två innan min själ börjar påkalla uppmärksamhet att något är fel. Om jag mår psykiskt dåligt dröjer det ungefär lika länge innan kroppen reagerar och jag blir sämre. Det är märkligt hur mycket mer tydligt samspelet mellan kroppen och själen, eller hur mycket mer beroende de är av varandra, ju äldre jag har blivit.

Det har fått mig att fundera väldigt mycket. Det har fått mig att omvärdera en heldel saker här i livet. Att bland annat mer aktivt ta ansvar över något så självklart som att ta hand om både sin kropp och själ. Det är inte lika lätt som det låter med alla dagens "måsten" i vårt samhälle. Det kan vara en riktig svår utmaning, faktiskt. Jag kan inte heller låta bli att undra om det är så med alla som har levt lika länge som jag, det vill säga  om alla med åren reagerar och reflekterar likadant som jag vad gäller samspelet mellan kropp och själ?

Det finns saker som jag har gjort tidigare i mitt liv som jag fortfarande, och sedan en tid tillbaka, ser som omöjligt att förlåta mig själv för, förnuftsmässigt eller subjektivt, medan min själ verkar ha kommit mycket längre i den helande processen i att förlåta det som varit och verka mer fokuserad av nuets handlingar och att de är av godo. Det här är något som jag har väldigt svårt med att acceptera som människa och den person jag är, även om jag känner hur jag har och fortfarande håller på att förändras. Det är betydligt lättare, jag har betydligt lättare, att förlåta andra än mig själv. Hur kan det komma sig? Tål att tänka på!

Ta nu hand om er!
Nalle

Behöver vi själ och hjärta i blogg atmosfären?

Jag har skrivit inlägg i ett flertal bloggar det senaste åren och för tillfället har jag två egna bloggar som jag själv bestämmer över. Det är givande som före detta anställd journalist att få ge uttryck för sina egna tankar, idéer och åsikter utan risk att bli refuserad. Men som skribent vill man ha läsare och man vill ha kontakt med sina läsare, även med dem som inte håller med en, speciellt dom som inte håller med en, fast under förutsättning att eventuell debatt som uppstår sker sakligt.

Mina två bloggar heter nästan likadant, "Nalles tankar från roten" och denna du läser nu, "Nalles tankar från själen", men de skiljer sig på två punkter. Den du läser nu är mer personlig och kommer inte innehålla något samhällskritiskt eller något om hur det är att leva med personlig assistans. Nej, den här bloggen kommer handla om livet i stort ur själens- och känslornas perspektiv. Den här bloggen är ett måste för mig, i alla fall just nu, då jag började känna hur bitterheten och ilskan steg inom mig för varje inlägg i Nalles tankar från roten.

Det som förvånar mig är att det verkar bara vara jag som behöver en sådan här blogg där kärlek, själens hjärta och värme ges utrymme. Jag har betydligt fler besökare på min andra blogg och även om jag lägger med parametrar om att denna blogg är ny så har den väldigt få besökare. Hur som helst kommer här en del av min själs tankar som jag bär på just nu när vinter biter oss hårt i kinderna. Och i tårna.

Snart, innan du vet ordet av, kommer vårens värme med sol och kärlekens budskap och en massa fågel kvitter. Vi vet ju alla att om våren poppar nyförälskade par upp som svampar från ingenstans som om de hade varit gömde allihopa men hittat ut alla på engång. För plötsligt går de där, överallt, hand i hand med tindrande ögon och pussas. Tindrande ögon! Det får mig att tänka på morgondagens förväntansfulla barn och deras uppspelta små söta ansikten. Därför avslutar jag nu med orden...

Julefrid och kärlek önskar jag er alla, med många klappar och god mat. Jag önskar av hela mitt hjärta att årets sista dagar ler och värmer era själar långt in på det nya året.

Många varma, goa och hälsosamma julekramar önskar jag eder!
Nalle

Ibland biter verkligheten en i baken

Är det okej att få vara liten och

ömklig ibland, när man är sjuk

fast man är en man?

Med förbeställd färdtjänst skulle ett fåtal julklappar inhandlas idag och Skärholmens centrum skulle ha fått äran av mitt besök. Men istället för att charma alla vackra och spendera de få kronor som jag inte har blev det alvedon, dvd-film och sängläge, dock ej ensam utan i sällskap med förkylning och minimal feber.


Jag var verkligen upplagd för att vistas några timmar bland folk, insupa lite jul känsla, ducka för julstressade och shopping galna människor och alla förkylnings- och influensa sjukdomar, men framför allt såg jag fram emot att spana in alla vackra. För vem vet? Någon gång lär jag väl springa på, eller träffa, min käresta för framtiden. Okej, det låter kanske töntigt men det skiter jag i.

Jag hade precis svalt frukosten och skulle gå upp och göra mig i ordning när det sa "bonk" i huvdet och jag hamnade i något som kan liknas med en osynlig seg gummi massa, så nu ligger jag här och tycker synd om mig själv, varvat med skärpt dig för bövelen.

Till mitt usla försvar över det beklämmande, för att inte säga, pinsamma faktum att jag ligga här och tycker synd om mig själv skyller jag på feberyra, eller något liknande. Eller kommer jag undan med att det är okej nu för tiden att få tycka synd om sig själv, då och då? Så länge det finns en balans, eller?

Medan jag låg här, precis innan dessa rader skrevs, mindes jag hur jag har de senaste tio åren mer eller mindre skrytigt med att jag inte brukar bli förkyld - men nu så ligger jag här med öm rumpa av att verkligheten just har bitit mig ordentligt i baken.

Ta hand om er nu under Julens alla fridfulla dagar!
Nalle

Ibland är det så lätt att ha det svårt

Jag hatar snus men det håller mig 

ifrån cigaretterna.

Det har varit en sådan där dag idag. Ni vet, en sådan där dag när det som smärtar ens inre gör mer ont än vanligt, när ens fysik är mer sönder än igår och när ord som lyfter upp och stärker själens inre och ger självförtroendet styrka och glädje - byts ut mot hårda ord och misstänksamhet som bara gör ont. 

En dag där allt man företar sig går åt skogen och fyller en med känslan av att det som går motigt i ens liv anstränger sig extra för att försvåra. Dagar som denna gör det så svårt att se det ljusa och vackra i tillvaron, att finna livets fantastiska gåvor och kunna glädjas åt dem - Men det är vid dessa tillfällen, dessa dagar som vi sätts på prov att trots allt lyckas hitta vägen tillbaka till den där lilla glöden, den lilla ljusglimten som kan, ibland med lite hjälp av vänner, nära och kära, få meningen och kärleken i livet att åter skina starkt.

Ibland är det så lätt att ha det svårt och så svårt att ha det lätt. När det egentligen är meningen att fungera tvärtom. Det borde vara så i alla fall. Jag tror att vi själva kan påverka hur vi mår. Kanske inte alltid men betydligt oftare än vi tror. Att leva är det enklaste som finns, vi behöver bara andas, vakna, sova, älska, skratta, jobba, ge, ta emot, leka, glädjas, hoppas, känna, tro, be och förkovra oss av all den kunskap som finns i livet. Vad kan vara lättare? Vad kan vara svårare? Livet?

Imorgon ger jag mig tillåtelse att må bra. Jag tänker inte ge efter för negativa och självutplånande tankar som så ofta gör mig till offer. Nej, imorgon kommer jag ha en bra dag där jag tänker skriva en massa och göra en del av alla de vardagliga måsten som vi alla måste göra.

Ta hand om er!
Nalle

Andas in och ut, andas in och..."

I mina drömmar händer det alltid en massa saker, roliga och trevliga men också det motsatta. Jag vet inte riktigt varför men jag bygger upp en heldel oro och ångest innan jag skall sova. Igår kväll var ingen skillnad utan jag kände hur oron och ångesten byggdes upp inom mig. Nu är det här något jag håller på och jobbar med så jag kan få bort eller stoppa det hela innan det blir besvärligt. Ännywäy..!

Jag låg i sängen och kände ångesten och rädslan byggas upp. Det var nu dags att se om det jag har lärt mig fungerar i verkligheten. "Andas in genom näsan och blås ut genom munnen, andas in genom näsan och...!" Det är alltid ett jävla tjat om att andas, ja jag vet. MEN det hjälper faktiskt. Efter att ha legat och andats och ljuda ett slags mantra samtidigt vid utblåsningen började jag känna mig lugnare och efter ett tag kunde jag dessutom ta mig, i tankarna, till olika trygga ställen som jag har inom mig.

Strax innan jag somnade minns jag två saker, två underbara saker som fick fram lugna och harmoniska känslor, det ena var att OM jag nu mot förmodan skulle dö under natten så skulle livet och allt det vackra fortsätta med sitt utan att bry sig det minsta. Den vetskapen gav mig en oerhörd känsla av lättnad. Det andra var när jag insåg att Johannes skulle fortsätta i livet oavsett vad var jag redan så lättat att jag mer eller mindre hade somnat. Och natten bjöd på goa och trevliga drömmar som jag kanske berättar om någon annan gång.

Men ikväll är det jag som skall meditera och andas duktigt.

Ta nu hand om er!
Nalle

Har ni tänkt på en sak?

Känner mig utvilad vilket var
längesedan. Äntligen!

Har ni tänkt på hur en del människor har en lugnande och positiv effekt på oss? Och det bara genom sin existens, att finnas i ens närhet. Det är ganska ORDENTLIGT intressant, tycker jag. Att personen, i detta fall, dessutom är en ung och jämförelsevis ganska oerfaren kvinna gör det hela än mer intressant. Det är inte längre speciellt ofta som personer överraskar mig, men hon gör det. Hon överraskar på många sätt.

I nattens inlägg berättade jag om hennes gåva att generöst ge massage och för er som undrar somnade jag runt klockan tre i natt men fick sova lugnt och skönt ända fram till halv elva tiden. Det var inte alls lika smärtsamt att vakna som det brukar. Men om det beror enbart på denna lilla ängels insats eller om det också kan bero på min egen utveckling ska jag låta vara osagt. Jag misstänker starkt att det är en blandning, "två skopor av vardera ingrediens", där den ena inte skulle fungera utan den andra. För att inte genera denna fantastiska människa för mycket ska jag alldeles strax sluta prata om henne, men först detta inlägg i bloggen.

Hon vänder sig inte bort
Jag vet inte varför hon har en sådan lugnande och positiv effekt på mig. Jag kan inte med logik förklara varför hon får mig att må så bra? Inte heller varför jag blir glad och ibland nästan euforisk när våra leenden möts. Okej, nu säger säkert många av er att jag är förälskad och visst är jag förälskad i henne. Vem skulle inte bli det! Men INTE på ett sådant sätt som ni tror. Jag älskar henne för den hon är och för allt det hon håller på att bli. Men mest av allt älskar jag när våra ansikten och ögon möts utan att hon vänder bort blicken. Utan att jag vänder bort blicken av skam. Jag börjar nu förstå varför jag mår bra i hennes närhet och det kan bara bero på att vi möts. Vi möts på riktigt. Utan att det blir genant och även om så sker möts vi utan att vi vänder bort våra jag ifrån varandra. Det känns helt enkelt som att hon ser mig. Hela mig. Mitt vackra jag men också mitt fula och hemska jag med hela mitt bagage och trots allt det ler hon varmt tillbaka istället för att vända sig bort. Hon överraskar mig. Hon får mig att må bra och jag är mer än tacksam för vår nya vänskap.

Positiva tankar
Idag kommer jag tänka positiva tankar, att jag är värd att må bra, eller bättre än igår i alla fall. Om jag inte klara av att känna mig lycklig på egen hand, än. Så kommer jag idag ta mina första steg rakt fram mot lyckan. Som finns där borta någonstans. Kanske runt hörnet? Vem vet?

Jag önskar er alla en underbar och lycklig helg.

Ta hand om er!
Nalle

Ljuset i tunneln

Så ligger jag här igen, i sängen, med datorn i knät och teven på, rädd för att somna. Jag är rädd för att inte vakna igen. Eller för att inte orka med morgondagens förmiddag eftersom det är då, och på kvällen, som är de mest smärtsamma tidpunkterna på dygnet. Sedan minns jag. Hon var här idag. Och lugnet börjar åter infinna sig.

För några timmar sedan fick jag massage. För tillfället har jag två personliga assistenter som ger mig massage för att underlätta och göra så jag orkar med smärtans fula knep. Det är bara några få timmar sedan som en av dessa underbara kvinnor, en fantastisk person, gav mig massage. Hon är sannerligen underbar. Hennes givmildhet och hjärta är så omtänksamt att jag i början blev lite rädd för alla känslor hon väckte i mig. Hennes ärlighet och förmåga att ge är så innerlig att jag skäms ibland av att njuta så mycket som jag gör i hennes närhet. Jag vet att det låter lite dumt eller lite misstänksamt men det handlar om massage och inget annat. Hon har helt enkelt en otrolig gåva och generositet och är genuint glad över att kunna ge mig ett par timmars njutning, eller vila från smärtan, som nästan alltid får mig att må så bra att jag mer eller mindre är smärtfri under massagen.

Det börjar bli sent och återigen har tankarna på den underbara massagen och på våra samtal fått ner ångesten till en hanterlig nivå. Och jag tror att jag faktiskt kommer kunna somna snart. Jag är så glad över att du har börja jobba här, att ha träffat dig, och jag ser för första gången på mycket länge ett litet ljus i tunneln. Att jag sedan har en assistent till som också tycker det är okej att massera, som också börjar bli riktigt duktig, känns riktigt lyxigt för det kan innebära att jag kan få fysisk smärtlindring nästan varje dag under vårterminen.

Ljuset i tunneln var det, ljuset i tunneln..!

Ta hand om er!
- god natt!
Nalle

Drömmar och verklighet

Hur många av oss har inte haft drömmar som har varit så verkliga att det har tagit en bra stund, när något i drömmen har väckt oss, innan vi helt och hållet har greppat att, åh, det var "bara" en dröm.

Jag gissar att vi är ganska många som känner igen oss. Själv är jag en drömmare av stora mått och det roliga, som ibland faktiskt kan vara mindre roligt, är att jag kommer ofta ihåg mina drömmar och det med stor detaljrikedom. Om det är så kallat normala drömmar, ni vet erotiska, sexiga och härliga drömmar som ibland kan lämna fläckar lite varstans i sängen, eller om det är  drömmar där man gör eller är med om obegripliga och tokroliga saker så älskar jag mina drömmar. Likaså att dela med mig av nattens äventyr. Men när drömmarna, ens undermedvetna, inte skyr några som helst medel för att få fram sitt budskap och du befinner dig plötsligt någonstans mellan två världar så verkliga att de inte längre går att kalla dem för dröm eller verklighet. Då är det inte alls lika skojigt längre.

Om jag har fattat det hela rätt utsöndras ett ämne i kroppen som ska se till att vi inte far omkring i sömnen och gör en massa farliga saker. Men trots det hör man talas om folk som går i sömnen och som till och med har dödat i sömnen. Jag skriver inte det här nu för att skrämmas utan mer som en understrykning på hur viktigt det är att sova, drömma och att få känna sig utvilad. Därför blir mitt allra första inlägg en uppmaning till er alla, mest till mig själv eftersom jag har så vansinnigt svårt att sova, att ta hand om er sömn. Stäng av teven, datorn eller annat som håller er vakna och sov sött.

Från och med nästa inlägg hälsar jag er alla utvilade själar välkommen till min blogg, "Nalles tankar från själen".

Sov nu gott i natt!
Nalle