Det här inlägget handlar säkert om flera saker än de jag nämner nedan. Jag känner flertalet hjärn- och själskrynklare som skulle påstå det och det kan ligga något i ett sådant påstående? Vad vet jag? Jag är ju bara en man med ett dunkelt förflutet och trasig kropp. Så de har säkert rätt. Men från min inskränkta horisont, där hjärtats språk är kärlek och själen står för ärlighet och vänskap för något vackert, skriver jag först och främst dessa rader för att berätta om en genuin gåva vi alla har inom oss, men av olika anledningar inte alltid kan, vill eller vågar visa eller använda oss utav. Det är ett risktagande att våga känna. Känslor kan plötsligt vilja något helt annat än vad dina tankars förnuft vill.
Gåvan jag talar om är, vad jag har märkt, på olika sätt multilateral eller flersidig, och handlar om människans frihet att välja göra gott. Vi har alla den möjligheten. Att se, höra och känna en annan människas behov om det så är av skratt, glädje, kärlek eller av själens plåster är en vacker gåva i sig, men att samtidigt våga göra gott och ge utan någon som helst baktanke eller vinning är tårar av glädje på din Guds kind.
Det är inte alltid lätt att välja den väg vår själ anser vara nödvändig, eller dit våra känslor vill ta oss, min erfarenhet säger mig att så länge du är ärlig mot dig själv och ger av hjärtats gåvor leder själen dig alltid till ett rikare liv med äkta kärlek och glädje oavsett om det är som singel, mellan partner, vänner eller familj. Den renaste gåva vi har är att ge och att våga ta emot kärlek i sin ärlighet när den ges utan krav. Det handlar inte alls om vad som är bäst eller att hitta den enklaste av vägar, även om det kan vara hur enkelt som helst bara man vågar, det handlar inte heller om att finna den minst smärtsamma bland vägar. Det handlar om att vara sann mot sig själv utan att bli egoistisk. Det handlar om att våga ge, ta emot, känna och förstå värdet av livets puls och dess äkta sanning. Kärleken.
Jag hade tur. Jag träffade dig. Du gav så mycket av det jag behövde. För det är jag evigt tacksam. Där många glada tårar har fuktat min kind och blandats med de vackraste ord jag känner till om hopp för att bringa dig glädje och ljus framtid, för en vän utan koll på hur mycket du klarade av att ge. Du hade bara behövt säga "jag kan ej jobba kvar" då hade allt varit bra. Då hade jag givit dig allt jag kunnat. Tagit bort min vänskap som fick dig sorgsen och smärtade dig. Istället skrämde jag dig med min historia och eventuella korta framtid. Jag fick dig att springa din väg. Det är okej, jag förstår. Jag är van, det är inte du. Känslor skrämde och förnuftets tankar vann sitt pris. Det är som det ska. Du valde rätt - jag gav dig sorg, när jag ville ge dig glädje och kunskap. Ingen väg är lätt. Du valde rätt. Jag hade ett liv innan dig. Jag ska bara hitta tillbaka dit.
Farväl och tack för allt.
Nalle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar