Med handen på hjärtat

Det har inte varit lätt den senaste tiden att hitta positiva känslor i denna kropp att dela med mig utav. Till och med min själ som annars brukar vara en tillförlitlig och positiv oas att hämta styrka ifrån har mer eller mindre sinat. Min förmåga att se det positiva och det vackra verkar på något underligt sätt ha slutat fungera. Det är förvirrande varför inte jag kan klara av att ge mig själv styrka när hela jag är full av positiva och helande känslor till andra i min omgivning? 

Än mer snurrigt blir det när mina gåvor inte längre uppskattas alls. Att en person som på många olika plan började komma mig nära plötsligt inte längre finner tillräckligt stor glädje och tillfredsställelse i att umgås med mig gör givetvis ont men går att förstå. Men jag klarar inte av att förstå hur hon hellre föredrar att avsluta en ny vänskap så totalt och definitivt istället för att bara ta det lite lugnare och backa lite. En vänskap som började bli intressant på många olika sätt och som hade flera av de ingredienser som behövs, enligt mig, för att formas till en vuxen och givande sund vänskap som kunde ha blivit så fin. Jag saknar henne oerhört mycket liksom våra samtal och humor. Jag saknar hennes skrattande ögon och vackra leende. 

Hela den här historien har fått mig att fundera över värdet i vänskap och meningen med behovet jag har av att ge. Är min öppenhet och ärlighet och min själs gåvor något som jag skall fortsätta ge eller ställer jag bara till det för eventuellt blivande vänner? Mina känslor, även mitt subjektiva jag, är minst sagt uppsliten ur sitt trygga varande eftersom jag trodde på fullaste allvar att vi människor bara behövde varandras respekt, vänskap, ärlighet, kärlek och olika sorters fysisk närhet beroende på vilken slags vänskap och kärlek man delar. Men jag har tydligen varit fel ute i mycket av det jag tog för givet gällande vänskap och vad som behövs för att goda vänner ska vilja, eller klara av, att stärka vänskapens band.

Hela livet är en lång väg av lärande. En väg av full av fallgropar där jag har besökt de flesta av dem. Vänner kommer och går och det verkar inte spela någon större roll vad själens känslor säger för en dag tar vänskapen slut. Oavsett vad. Bara för att..! (?)

Ta hand om er!

Nalle