Djupa, vackra ögon, ett leende som värmer bortom trygghet, hennes närhet väcker sakta liv i pirrande funderingar om hur det skulle kännas att möta hennes mjuka läppar i en första kyss.
Med höfter och rumpa som skrämmer bort gentlemannen i mig lockar hon fram någon helt annan jag ej känns vid och innan jag ens har hunnit fundera klart omfamnar hon mig som om hon aldrig hade gjort annat.
Hennes vackra djupa blå fångar min blick, jag märker hur överrumplad jag är när hon sätter pekfingret för min mun som vill frågaoch kläderna åker avger vi varandra av vårt innersta och delar det vackraste intima vi har.
Samtal, humor och skratt med intellektuell stimulans ackompanjerad med fysisk beröring, så fångar hon mig, då skulle jag vara fast.
En blick och ett förtrollat leende, och jag går här, handfallen med längtan och förhoppning, utan vett och sans, på många sätt rädd för att återigen möta två vackra ögon och ett leende bortom denna värld.
Sedan dess har mitt sällskap, de fysiska behoven varit ensamheten och drömmarnas gåvor. Inget som går att jämföra med direkt. Vad gör jag nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar